I wish you could have spared me this.
Ångesten är värst. Den ger ett konstant tryck. Den slår till som ett baseballträ, glidandes ur slagmannens händer och träffar mitt i prick. Mitt i bröstkorgen som drar ihop sig och hindrar mig från att andas. Igårnatt nådde den en höjdpunkt. Igårnatt fick en vän, trots hundra mil bort, prata i en halvtimme om Guadeloupes horistont som alltid är lika stadig. Om solen, som till trots, allt som oftast går ned i moln. Om doppen i havet som bokstavligen sköljer bort all ångest. Doppen som lämnar mig sittandes på en sten med känslan av fullständig ro. Fullständigt bekymmerslös. Allt för att få mig att andas. Och det gjorde jag. Andades och somnade. Jag vaknade för en timme sen och trycket är fortfarande kvar. Men jag ska försöka leta mig tillbaka till den där stenen. Till den där känslan. Nu behöver jag inte vänta längre.
Kommentarer
Postat av: Anonym
du får ringa mig hur många kvällar du vill. när som helst. hur som helst. jag kan alltid prata om guadeloupe och det som är fint. fast världen i sig inte är så fin. älskade lilla vän.
Postat av: Jannike
Jag kan också prata om Guadaloupe om du vill! Fast jag inte ens har varit där. Eller så kan jag prata om någonting annat trevligt. Som jag vet någonting om. Vad som helst för att göra dig lite gladare. <3 I'm sorry. :(
Trackback
