Jag fick en pik i julklapp.



En julklapp jag fick från bror och svägerska innehållandes:

- Tallrikar
- Skålar
- Glas
- Tekoppar
- Ugnsform
- Köksknivar
- Kaffebryggare
- Skärbrädor
- Grytlappar
- Diskställ
- Taco-set
- Tillbringare
- Diverse köksredskap för diverse matlagning



Det enda som saknades var själva köket i sig. Och sedan kocken då förstås. Någon måste ju se till att allt kommer till användning...

...och så var säsongen igång.

Jädrar i mig vad tiden rusar iväg. Nu är det ett bra tag sedan jag ägnade mig åt den här bloggen. Två veckor har sprungit iväg, en julhelg har svischat förbi och det är nu ynka tre dagar kvar på detta året. Jag och min tremänning satt och diskuterade just detta på självaste julaftonskvällen. Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. Det är skrämmande att tänka hur det ska bli för oss i framtiden som redan nu, vid 20 respektive 24 års ålder, har svårt att hinna med.

Julhelgen var iallafall en trevlig sådan, även om det för mig aldrig var en helg, utan vanliga dagar på jobbet. Julaftonskvällen spenderades på Fjällgården vid ett långbord fyllt med 20 personer, blandad släkt och vänner, mat och musik. Juldagen innebar en familjemiddag som sedan kraschades av Nöten och så småningom ledde till Barkboet och Dippan. Det var dags att ta lite avsked av Amandico som lämnar landet imorgon för fyra månaders resande. Det var en trevlig kväll som avslutades vid halv tre-tiden på morgonen och jag hoppas att hon får en underbar tid ute i vida världen. Mäkta härligt var det sedan att kliva upp efter 2½ timmes sömn och traska till jobbet!






Familjemiddagar kan förövrigt gå vilt till hemma hos oss. Speciellt när teknik och mobiltelefoni är uppe för diskussion hos mig och min far. I det fallet är mitt tålamod inte särskilt långvarigt...


Nu sitter jag hemma efter ytterligare en fin helg med fina vänner. Maträtten á la Nöt och Gris tillagades på lördagskvällen och avnjöts i Barkboet som sedan efterträddes av 1½ timmes skönsång framför Mamma Mia. Eller hur Sofy? Dahlboms blev det sedan och ett något udda men spännande Max-besök...
Man kan iallafall med säkerhet säga att vintersäsongen är igång igen!


Selofan is not my friend.

Den senaste tiden har jag varit smärre omringad av förkylningar med tillhörande människor. Den ena värre än den andra. Jag drogs med huvudvärk hela den föregående veckan men trodde att jag klarat mig undan ganska bra. Men nu. Nu har det kommit till mig. Dunderförkylningshelvetet. (-Sägs med ihopbiten käke och låg mörk röst.) Ont i hals och huvud, mun och öra. Jag pimplar c-vitaminer i alla dess former och är på krigsstigen. Jag har julklappar som måste hittas och inhandlas och ett jobb som börjar bli lite kaosartat och stressigt av och till. Jag har fan inte tid att vara sjuk. Jag ska kung fu-a bort den. (Ja, jag somnade möjligen i soffan till Kung Fu Panda tidigare idag...) Nu blir det soffan åter igen. Följde inte med folket till Dahlboms igår och följer inte med folket till Tottebo ikväll. Bara därför ska jag bädda ned mig extra mycket och ladda upp med tekopp och Ben&Jerrys. Är det något gott som halsont för med sig är det glass.

Beskåda förresten den alldeles fantastiskt vackra fruktkorgen jag komponerade ihop idag och levererade till ett företag med en tackhälsning från min chef. Den estetiska sidan är inte den mest framstående hos mig. Jag vill bara poängtera det innan ni påpekar att den kanske inte var så mycket att hurra för.
Trevlig kväll på er!


Pssst..

...nu har jag hängt upp något i min krok!





Jag har gjort den själv. Jag är grym. Jag vet.



Fin. Fint. Finfint!

Veckorna går fort men helgerna går banne mig i racerraketfart. Nästan lika fort som min racer-toyota... (Som förövrigt klarade sin besiktning idag utan minsta lilla anmärkning!) Det har hunnits med en middag i Barkboet, en invigning av Bygget, två lussebullsfrukostar, skidåkning på toppen, fikande på byn, ett besök på dahlboms, adventsmys, en hel del cola-surplande och mer fikande i form av pappa-fyller-år med avslutande middag på fjällpuben. En heltrevlig helg med andra ord. Låt det bli fler sådana.


Första topp-besöket kunde knappast varit finare.


Mina fina flickor kan inte heller vara finare.


Barkboet med några av dess stamgäster. Johan kan kanske vara lite finare..


Are you hooked?

Jag ligger på sängen och stirrar upp på en krok som sitter i mitt tak. Den har suttit där så länge jag har haft det här rummet och jag har aldrig vetat varför. Jag funderar på att ge den något slags syfte. Låta den komma till användning. Kanske hänga dit en tomte? Så produktiv är jag numera. Spenderar min tredje eftermiddag/kväll i rad genom att ligga och stirra upp i taket. Ain't life great? Nej, jag har inte ramlat ner i ett stort svart hål om ni undrar, jag har bara ont i huvudet. Men det räcker och blir över för tillfället. Jag hoppas det går över imorgon. Fjärde dagen gillt?


 
Min krok. Precis så spännande som den ser ut.

Godnatt.


Det är frysa-näsan-av-sig-väder.




Det är minus 20 grader ute. Det är frysa-näsan-av-sig-väder. Men jag älskar det. Träden är frostigt vackra och som tagna ur en vintersaga. Luften är friskare än någon Vicks-reklam någonsin propsat på och snön knarrar fint under skorna. Det är andra advent och söndagen har återigen spenderats i Barkboet som nu är nystädat och julpyntat. Bord har torkats, golv har dammsugits och överflöd av saker har stoppats undan i gömmorna. Stjärnor har hängts upp, ljus har tänts, tomtar har hoppat fram och nejlikor har hittat apelsiner. Allt i mycket goda vänners lag.

Igår togs första svängarna i pisten för den här vintersäsongen och trots att jag för tillfället inte är så genomlycklig som jag vill vara är jag ändock glad över att jag bor där jag bor med naturen runt hörnet och vännerna inpå. Jag är också glad att vi är 20 år gamla, men så mer än gärna sitter hemma en lördagkväll med god mat, efterrätt och har hisnande konversationer om bläckfiskar och maneter. Det är de små tingen i livet som betyder mest. Jao.




Fire-catcher!


console me in my darkest hour

Jag har tappat tempo. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig inte motiverad. Inte på det sättet jag vill känna mig och det märks framförallt på jobbet där jag känt av det några veckor. Men vad ska man göra? Jag har låtsats som ingenting och försökt inbilla mig att ingen av mina arbetskollegor märkt någon skillnad. Det har dom nog. Min chef frågade mig idag om det har hänt något på sistone. Anledningen till hans fråga var att jag tappat tempo. Jag skakade på huvudet, svarade att jag hamnat i en svacka och ska bättra mig. Innerst inne ville jag nog bara fråga vad fan han begär av mig. Jag vet att kritik är något man måste få, det behöver man för att utvecklas. Men när prestationsångesten skjuter i höjden samtidigt som energin når botten är kritiken inte lika lätt att ta. Jag vet inte varför jag fortfarande tänker på det. Jag har inte gjort något fel och knappast fått en utskällning. Jag tror inte ens man kan kalla det för kritik, det han sa. Mer en omtänksam fråga där han erbjöd sin hjälp om det fanns något som kunde underlätta. Men självklart med en pik inlagd för en återgång till det normala. Men det kan bli svårt för just nu är jag så mättad. Så trött. Jag ska dock gå till jobbet imorgonbitti och jobba fort som fan, bara som en form av bevisning. För det är så jag funkar. Men under tiden, samtidigt som jag springer fram och tillbaka, kommer jag att grubbla vidare. För det är också så jag funkar. Dumt nog.

Nu somnar jag till The Killers - Losing Touch. Godnatt.

Omgivningen är skrämmande



Det är alltså ingen som har reagerat på att människan varit gravid och fött tre barn som sedan av någon anledning aldrig synts till?


10h granny smith, rambutan och chiquita banan.

Idag är jag lite seg. Jag tror att lussebullarna som bakades igår har spridit sig från magen ut till musklerna. Det vill säga tillsammans med pepparkaksdegen, julmusten, risgrynsgröten och glöggen. Det var ju trots allt första advent igår. En utmärkt ursäkt till en hel dags mys. Julskivan som följt mig genom livet fick sin årliga premiär och vi föll alla några år bakåt i tiden när Mysteriet på Greveholm fick tillbaka vår uppmärksamhet. En söndag kan inte bli mycket bättre än så. Fina vänner. Fin tid.

Har förövrigt spenderat tio timmar av mitt liv på jobbet idag. Det kan också ha bidragit till segheten. 06.45 till - inte 13.15 som det var menat -  utan 17.00. och ingen lunch därimellan. Så kan det gå när man måste flytta varje liten frukt man har ansvar över. Mina små barn...




RSS 2.0