Det Eviga Pickandet
Är nyduschad och har precis sett klart filmen Michael Clayton med George Clooney. Lite trälig början men sedan blev den bra. Är glad efter att ha fått en fin halvdag i backen med sol, Kajsanöten och en kuliss av vit maräng. Det vill säga vackra, vitgnistrande fjäll. Jag fick också åter igen nöjet att följa med nöten runt i skidsystemet för ett fotomission vars motiv från början var stora nybyggda hopp men efter många telefonsamtal senare blev Jon Olsson. Det var skönt att stå nere i grytan i Stendalen och sola, även om jag kände mig något malplacerad, omringad av ett gigantiskt hopp, diverse filmkameror, pistmaskiner, hoppbyggare och jibbers. Att jag dessutom hade exakt likadana byxor som en av dom gjorde inte saken bättre. Vem jag var som stod där helt utan synlig anledning? Ja det kan dom gott få undra.
Det enda jag kan konstatera efter allt är att herr Olsson verkligen har vita tänder..
Något annat fascinerande är liftköerna i vårt skidsystem dessa veckor. Det är ett under att man klarar sig igenom dom med sinnet i behåll. Jisses. Detta eviga pickande bakifrån när folk korsar ens skidor och oavbrutet försöker att skynda på en kö som helt tydligt står still. Detta som man lyckas förtränga varje år..
Värst var det dock i Bräckeliften när jag i kön förföljdes av två yngre grabbar och motvilligt fick höra deras diskussion om tröstraggande på -93:or och att den kommande Jon Olsson-festen är den enda festen där man kan dansa. Det är sådana gånger man kan tappa tron rejält på mänskligheten. Åtminstone för ett litet tag.
Att jag sedan självmant och med glatt humör ger mig ut imorgon igen med tron att det ska vara annorlunda bevisar väl bara att jag kanske inte är mycket bättre själv.
Jao men je ä int bitter..
Ursäkta den dåliga uppdateringen men jag har inte haft ro att sätta mig vid datorn. Min vecka har kanske inte varit en av dom bästa. Efter att ha hållit mig inne i tre-fyra dagar kände jag mig mycket bättre i förkylningen i onsdags, men då åkte hela familjen till Sandviken för begravning av min mammas moster. Det var en väldigt fin begravning och en väldigt känslosam och jobbig sådan. Självklart är sorgen stor för henne som alltid har funnits där, men sorgen blir så mycket större när man ser de riktigt närståendes söndergråtna ögon. Jag kan inte hjälpa det men jag gråter för dom. När hennes fyra söner sedan ställer sig vid kistan i slutet och gör sig redo för att bära ut henne med prästens ord "Hon har ju burit er, så självklart ska ni få bära henne" och den yngste 40-årige sonen, söndergråten i hela ansiktet, tittar ner på kistan och viskar "Hejdå mamma". Ja, då gråter jag för honom. Men det är en lättnad när det är över och det är skönt att veta att hon fick precis som hon ville ha det. Hon planerade sin egen begravning och då kan det inte bli bättre än precis så som det var.
Vi åkte hem i fredags och jag mådde sämre igen. I lördags masade jag mig ändå till jobbet och möttes av en väsande chef som jag tydligen har smittat och som inte haft någon röst på hela veckan. Jag blev så småningom hemskickad igen och fick stanna inne resten av påskhelgen när alla andra var ute och njöt av den länge gömda solen som nu aldrig verkade gå i moln. Sedan blir jag förbannad på mig själv för att jag tycker att jag har det så hemskt när jag egentligen inte har den minsta rätten att klaga. Och så får jag dåligt samvete och ja, det stora hela blir inte så mycket bättre än så.. .
Igår vann jag iallafall Super-Yatzy med en rekordomgång. Inte ett enda streck, 100p i bonus och 100p i yatzy och till sist en plupp till godo. Det var väl helgens höjdpunkt. T fick varken eller och var inte lika glad. Hon visste inte att vi tar väldigt allvarligt på Super-Yatzy i vår familj, men det blev hon minsann medveten om nu.
Potternytt
Denna dag har i princip sett exakt likadan ut som gårdagens. Det har varit om inte ännu finare väder ute och jag har stått vid fönstret och blickat upp mot Totthummeln och Skutan, trånat men också fördömt dom små prickarna av skidåkare som jag sett i Högåsbacken. Det låter dock mycket mer dramatiskt än vad det var...
Jag har också läst 400 sidor i sträck av den sista Harry Potter-boken. Många fnyser åt den figuren och även jag om man tänker på filmerna. Men böckerna är riktigt riktigt bra och jag.. jag bara älskar dom! Jag kan inte förmå mig själv att sluta läsa, vilket gjorde att det blev 400 sidor och mina ögon slutade att se klart. Men det är smällar man får ta när man har en förmåga att sluka böcker. Jag har inte haft varken tid eller ork att läsa särsklit mycket på sistone, så jag antar att det var ett försök att ta igen det idag.
Det är dock lite sorgligt att det är sista boken..
Imorgon åker jag till Sandviken. På torsdag är det begravning. På fredag kommer jag hem. Resten av helgen ska jag bosätta mig på jobbet.
Glad Påsk.
The Universe conspires and I'm listening to a new song
Idag har himlen varit blå, solen har gassat och jag har varit ledig. Har jag haft en idyllisk dag ute kanske? N.ä. Jag har suttit inomhus, invirad i en filt med antingen en bok under näsan eller en film på tv:n och en tekopp fastvuxen i min hand. Precis som jag gjort hela helgen sedan min chef skickade hem mig klockan tre i lördags eftermiddag med orden "Du ser ju inte direkt färggrann ut om jag säger så". Fint väder och helledig dag har inte varit två saker som kombinerat sig särskilt ofta under vintern, men idag hände det. Det är ödets ironi det. Universum konspirerar emot mig. K har tydligen bevis. Trevligt att vara utvald..
Eftermiddagen har också ägnats åt att förse Kajsanöten med musik. Tydligen har jag börjat ses som ett musikbibliotek bland mina vänner. Jag vet inte hur många låtar jag har på datorn men jag skulle tippa på strax över 2 000. Det är egentligen rätt lite om man jämför med många andra men visserligen ökar det för varje dag som går. En dag utan musik existerar inte i mitt liv. Det betyder väldigt mycket för mig, och det utan att jag vare sig kan sjunga eller dansa. Det är ett intresse och kanske också anledningen till varför tiden kan springa iväg fort om jag råkar sätta foten i en mysig skivaffär. Då pratar jag inte om en skivavdelning à la Åhléns som är rent utav förskräcklig. Det ska vara mörkt och trångt med överfulla hyllor. Musikfrälst personal som inte kan låta bli att skriva små lappar med egna tips och kan prata på och på om diverse genrer och artister och som älskar om man frågar efter något oväntat. Ja, det är så det ska vara och tydligen ska det finnas något liknande i D.C. där jag har känslan av att jag och J kommer få några timmar att gå förbi. Det blir något att se fram emot.
Jag kanske ska söka jobb i en skivaffär?
++++
Nyss hemkommen från Bygget och spelning av Mando Diao. Jag har sett dom ett flertal gånger vid det här laget och jag kan konstatera samma sak efter varje gång - dom är riktigt grymma live. Vanligtvis brukar jag befinna mig någonstans i det mittersta kaoset framför scenen där man inte kan göra annat än att hoppa upp, ner, fram och tillbaka eftersom man bokstavligen sitter fast bland alla andra omkring som gör så. Det är å andra sidan en musik som gör det omöjligt att stå still ändå, så lite trängsel kan man stå ut med.
Men ikväll var det lite annat då jag agerade wingman och väskhållare åt Kajsanöten som satt med kameran i högsta hugg och jag höll mig precis bredvid kaoset i mitten. Jag kunde alltså koncentrera mig lite mer på själva spelningen och lite mindre på balans, andning och ..överlevnad.
Jag måste säga att det är häftigt att se all känsla dom lägger in i varje textrad dom sjunger. Det låter ju lite cornigt kanske men finns det något tråkigare än att stå och titta på en artist utan känsla? N.e.j. Det är därför, skulle jag säga, som dom håller så bra live. Stämningen och energin är alltid på topp från första låt till sista låt och känslan finns alltid med. Sedan går det ju inte att komma undan ett leende när man ser en publik bli fullständigt galen av introt till Sheepdog, sjunga allsång som aldrig förr till The Band och kasta om varenda hjärncell i en kaosartad headbang till Train on Fire. Som sagt, dom är helt enkelt grymma live.
En gammal, ganska dålig bild men klockan är 02.56 och jag vägrar leta efter någon bättre..
Nu ska jag bara vänta tills ringandet i öronen har lugnat sig lite, sen är det godnatt!
Dagens ICA-dos
Ett norskt medelålders par kommer in och dialogen sker på en underlig blandning av norska, svenska och för mig ett okänt språk. Dock försvenskat här.
Mannen: Säljer ni takboxar här?
Jag: Nej, det gör vi inte tyvärr.
Mannen: Men en sån man sätter på taket på bilen?
Jag: Jaa, jag vet, men vi säljer inte sådana.
Mannen: Som man lägger skidorna i?
Jag: Jaa (!) jag förstår, men vi har inga sådana.
Mannen: Vart är Preem då?
Jag: Det är här (pekar mot kassan bredvid)
Mannen: Preem?
Jag: Ja, den här delen är Preem och resten är ICA. Det är bara två olika kassor. (gestikulerar och pekar hej vilt)
Kvinnan säger något obegripligt och mannen verkar till slut förstå. Kvinnan köper en trisslott och mannen går och ställer sig vid Preem-kassan. (Alltså två meter till vänster) Jag går dit.
Mannen: Säljer ni takboxar här?
Jag vill sjunka genom jorden.
Vem behöver Norge-historier? Det räcker att jobba på ICA Björnänge....
Huset är åter tyst
Nu har släktingarna åkt hem, snöstormen har blåst förbi och huset är ganska tyst igen. Det var en väldigt trevlig vecka med en hel del skidåkning, ett chokladfabriksbesök, mycket nintendospelande och filmtittande. American Gangster och The Assasination of Jesse James by the Coward Robert Ford är att rekommendera.
Och ja, det är helt sant. Jag har lekt med ett barn på 4 år i en hel vecka. Jag dog inte, hon dog inte och hon ville inte ens åka hem. Jag tycker jag förtjänar en stor applåd.
Idag blev det ett Östersundsbesök och jag är numera två par skor rikare.
Svarta pumps var ett måste för en kommande begravning, och dom andra var... fina.
Nu: CSI.
Snow EVERYWHERE you go!
Det är snöstorm idag och då menar jag verkligen S.N.Ö.S.T.O.R.M. Vägar är stänga, bilar/bussar/lastbilar sitter fast överallt, varningar har gått ut på både radio och tv och order har getts om att alla ska hålla sig inne. Vad gör vi?
Vi går ut såklart!
Manchester och Leopardöron
Det har varit fullt upp på sistone och jag har knappt suttit fem minuter vid datorn under de senaste fem dagarna. Det började med att jag, trots jobbrelaterad överansträngning av tummen, jobbade hela dagarna under den.. energikrävande Stockholmsveckan. Vi har fått ta emot diverse kommentarer, utskällningar och frågor under dom härliga dagarna och skulle jag skriva alla skulle det här bli ett väldigt långt inlägg. Men jag kan iallafall bjuda på två. Det är dock två som möjligen förstärker fördomarna mot stockholmare i fjällen, men det är sanning.
- Ursäkta men får jag fråga, manchester manchester, det pratas om manchester hela tiden. Vad menas med det, vad är det??
- Ja, alltså, det är när det är nypistat i backen. Det ser ju ut som manchester då.
- Jaha! Hörde du det frugan, nu vet jag vad det betyder! Va bra.
5 sekunder går
- Men.... vart finns det då? Vart kan jag åka på det??
- Ursäkta men har ni sån där korv?
- Det beror på vilken korvsort du menar?
- Ja men du vet, sån där korv som man kan skära i!
Dom är ju för härliga dom där stockholmarna....
Efter jobbet i fredags brummade jag ner till Kajsanöten och vi spenderade kvällen framför datorn och sidor som SAS och Hostelworld. Med hjärtklappning, handsvett och smärre ångestattacker finns det nu ingen återvändo! Den 18 maj flyger vi till New York, fortsätter några dagar senare till Washington DC och JanTheMan Jannike och avslutar sedan med födelsedagsfirande för Kajsa i det stora äpplet innan vi landar på svensk mark den 4 juni. Jag har inte fattat det än, och kommer nog inte göra det heller förrän resväskan är incheckad och jag står och stirrar på en TV-skärm med bokstäver som bildar New York och Boarding. Men efter dom senaste och misslyckade försöken till resor så känns det underbart att äntligen ha det klart. Vi åker och det kommer att bli en riktigt grym upplevelse!
Sedan dess har jag haft fullt upp med en morbror, en kusin och ett kusinbarn som gästade oss i lördags och stannar i en vecka. Med andra ord blir det skidåkning för hela slanten och jag har tagit ledigt och kan njuta av lite semester. "Vuxenåkning" på morgonen i Olympia och "barnåkning" i Björnen på eftermiddagen är den dagliga rutinen denna vecka. Isabelle, kusinbarnet, är 4 år och hade sin första skiddag någonsin igår. Men det verkar lovande och norrköpingstjej som hon är hoppas pappa Henka på en ny 'Pillan'. Vi får väl se hur det går..
