Hanna

Om man pratar Åre numera, är det många som skrynklar ihop både panna och näsa. Sedan följer en harang om det okontrollerade nybyggandet, den borttappade Årecharmen och förvandlingen till 'Lill-Stockholm'. Det är förvisso saker som jag mycket väl kan hålla med om.

Men det finns fortfarande kvar en del av Åre som man inte kan annat än älska och jag känner att jag måste slå ett slag för det här. Med risk för upprepning efter dom senaste inläggen så pratar jag om fjällen. Naturligtvis. För hur mycket som än ändras i byn, är det orört när det kommer till skidpisterna. Då bortser jag från nya moden, förändrade skidtekniker och nybyggda liftar. Det jag pratar om är snarare den klassiska turistglipan som aldrig verkar försvinna. Täckbyxor som (med lite tur) täcker hälften av pjäxorna, eller ännu bättre är nedstoppade i dom. Jag pratar om människor som lyckas fastna med vanten i bygelliften när dom släpper den och sedan springer jagandes efter medan en annan skyndar mot nödstoppsknappen. Och hur avståndstagande av barn jag än kan vara, att man aldrig kan hålla leendet borta när de kommer med västar som varnar andra för oväntade svängar.
Det här menar jag inte som ett hån mot turister utan snarare som ett bevis för att Åres charm fortfarande, till viss del, finns kvar. I backen finns det plats för alla och man kan inte göra annat än njuta.

Så diverse gliringar om Åre till trots. Jag kan inte låta bli att ändå känna mig lyckligt lottad över att ha växt upp här och fortfarande bor kvar. Det ni.

Jag känner mig otroligt patriotisk efter det här inlägget.
Varför har inte Åre en egen flagga? Då skulle jag virat in mig i den och gett patriotismen ytterligare en knuff framåt. Men nu finns det ingen flagga så då får det räcka med det här inlägget. Nu ska jag leta info om min och nötens framtida USA-resa.
Jag kanske måste vidda mina vyer?





Här gjorde Kajsa en enorm vurpa och det är ett under att alla ben fortfarande är hela. Det är därför hon gömmer ansiktet som hon gör. Kajsa skäms. Men jag sa det. Det är inget att skämmas över. Jag tycker om henne ändå.

Om det är någon som har missat de senaste dygnens oavbrutliga snöfall så kan jag tala om att det har kommit mycket snö. Mycket snö. Om det är någon som har missat det kan jag också tala om att det är helt fantastiskt. Snö kan skapa så många problem och ställa till med så mycket besvär men efter sådana dagar som de senaste två undrar jag om det finns något annat så enkelt som kan vara så underbart.

Finns det något bättre än snö i gigantiska mängder och ett fantastiskt sällskap?





Kajsa - de få delar av henne som syns.




Skidåkning via soptunnorna? Varför inte..

Efter det senaste inlägget ryckte jag upp mig lite och försökte att blicka framåt. Jag fikade med en gammal kompis i nära tre timmar och bara pratade om allt och ingenting. Det var riktigt roligt att träffa henne igen och det blev fokusering på en riktigt mysig vinter här hemma. Men frågorna som surrar i mitt huvud vill inte riktigt försvinna och det här blanka pappret som mitt liv just nu har tagit formen som, driver mig lite närmare vansinnet för var dag som går. Det känns som att livet rinner ifrån mig när jag sitter här hemma och den känslan är inge vidare. (Sedan vet jag att det kanske inte är sant men på det örat lyssnar jag inte just nu)

Idag har jag varit ledig och när skidåkningen sket sig på grund av dom alldeles på tok för många minusgraderna, har jag suttit inne och funderat. Jag kan inte sitta på arslet hela vintern och tro att det en dag, från ingenstans, kommer dimpa ner idéer och möjligheter i huvudet på mig. Så, Hanna vad vill du göra?

Jo, jag vill tågluffa en månad genom Europa i sommar. Jag vill egentligen resa hela jorden runt à la backpacker-stil men när jag väl gör det vill jag veta att jag är redo för det. Jag vill veta att jag klarar av det, och då känns en tågluffning inom Europas gränser och därmed en värld som jag är någorlunda bekant med, som en bra början. Det är ju trots allt lite skillnad på sådana resor jämfört med diverse charter- och stadsresor jag gjort tidigare... Någon som vill göra mig sällskap genom Toscanas gröna vidder och Spaniens vackra kust?

Jag vill också göra en resa till USA och möta upp med min väldigt omtyckta och numera brasilianiserade vän Jan the man. Egentligen vill jag det som alla andra också vill - åka dit med två tre riktigt bra vänner, en massa bra musik, hyra en typisk roadtrip-bil och sedan köra från den ena sidan till den andra. Men jag är rädd att det får vänta ett tag. Nu handlar det om Hello New York och sedan Welcome to Washington D.C. Have some peanutbutter.


Som ni märker är funderingarna inte särskilt långsiktiga, men det är allt jag har för tillfället. 
Nu har jag babblat av mig lite och nu ska jag sluta gnälla. Jag lovar.

I'm kinda low tonight.. Har jobbat i helgen, visserligen rätt kul med Isabell vid min sida som gör jobbet så mycket roligare! Men så har också var femte kund som kommit in tittat på mig och frågat vad jag gör där. Varför är inte du i Frankrike? och så förklarar jag allt igen. och igen. och igen. Det är dock inte förklaringen som är jobbig och det är egentligen ganska trevligt att så många verkar bry sig om och ens kommer ihåg mina planer som jag babblat om hela hösten. Det jobbiga är att jag alltid blir påmind om det. När jag säger det nu så låter det larvigt. Det är ju bara att hitta på något nytt. Skaffa en ny plan. Men Frankrike var min plan och har varit så länge. Inte bara i höst när planen var helt planerad och bestämd, utan i många år. Det var den perfekta början på "det nya livet" och nu vet jag inte alls hur jag ska börja.

Jag är hemma och jag vet att jag kommer få en jättemysig vinter. Men jag vill fortfarande iväg. Men jag har ingen plan. Inte ens en uns av en påbörjan till en tanke om en plan.
Och just nu är det jävligt frustrerande.

Dagarna i stan blev som väntat bra och mysiga. Vi gav upp bion och nöjde oss med tevesoffan men det var nog lika bra. Det ger en viss känsla när man sitter och tittar på Sanningen om Size Zero och ser denna kvinnas plågade ansiktsuttryck och längtan efter mat, samtidigt som man proppar sin egen mage full med diverse godis-sorter. Man känner sig stark som vågar stå emot det nya idealet. Ja, stark. Vilken otrolig självdisciplin som fanns i soffan där vi satt i många timmar. Imponerande är ordet vi alla letar efter.
Dagarna blev ännu bättre eftersom alla mina inköp var på rea. Det har nog aldrig hänt mig förut. Jag är tyvärr formad så att jag går raka vägen till hyllan med ej rea-skylten och kastar långa, arga blickar på alla andra som står och ler vid reavarorna. Dom jävlarna tänker jag. Men i onsdags var jag också en sån jävel. Yieees.

Jag har också skvätt ner ett flertal stackars människor som gick på sidan av vägen när jag kom brummande förbi med Kajsas ljudeffekter i öronen. Sedan, någon mil från Ösd, upptäckt att det nästan inte är någon bensin kvar i bilen och bett och bett och bett att bensinen skulle räcka med ett upprepande mantra hela vägen från Järpen då den elaka och så obarmhärtiga bensinlampan lös argt hela vägen hem. Bensinstopp på E14.. helst inte va.



Ikväll ska jag följa med Kajsanöten som jag tror har missförstått användandet av ordet 'wingman'. Jag ska också döda henne eftersom hon tvingar med mig på en BWO-spelning. Men jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa och ska följa med ändå.
Det är riktig vänskap det.

Så var jag med jobb igen. Chefen förvandlades först till ett enormt frågetecken när jag klev in i butiken och snällt frågade om jag fick jobba där. När jag sen försäkrat honom flera gånger om att jag faktiskt hade kommit hem, visste jag inte om han skulle överfalla mig med kramar eller börja hoppa upp och ner av glädjefnatt. Tydligen kom jag som en räddare i nöden. Dom nya arbetskläderna hänger färdiga och väntar på mig och chefen tackar Frankrike för deras attitydsproblem. Jag tackar chefen den 25e varje månad. 
 
Jag å andra sidan är sjuk. Förkyld och ont i tänderna. Sist jag var förkyld och hade ont i tänderna var det bihåleinflammation som låg bakom. Då var jag utslagen länge och blev sedan bättre bara för att få en allergisk reaktion på antibiotikan och bli utslagen lite till.
Vill inte ha en favorit i repris där..

Vad jag däremot vill ha är ett playstation! Förstå vilken lycka. Gimmiegimmiegimmie!



...fast vad är skillnaden på ps2 och ps3?  Någon?

Ett boende som är under all kritik.

En skola som inte ger mer än en axelryckning till svar.

En organisation som inte bryr sig om annat än pengarna.


Mina fyra månader i Frankrike har fort förvandlats till en veckas mardröm.
Jag kommer hem på onsdag. Lurad. Besviken. Förbannad.

Tre resväskor är nu fullpackade, varav mina ägodelar fyller upp 2½. Jag har nyss kommit hem från HC och med ömmande arm ska jag nu försöka få ner det sista, stänga alla väskor, tvinga i mat i en mage som verkligen inte vill ha något sånt just nu och åka. Det känns väldigt surrealistiskt allting. Men det finns ingen återvändo nu, jag ska åka. Jag ska åka.  

Jag har även bett till internetguden att han ska finnas i min blivande lägenhet i Annecy. Så förhoppningsvis så kommer det inte ta lång tid innan ni hör från mig och jag kan återupprätta kontakten med omvärlden som nu helt plötsligt känns väldigt avlägsen.
 

Jag kommer sakna er som är kvar här hemma och ni som redan åkt iväg saknar jag redan.

Vi ses i Frankrike.