En lördagsförmiddag
Världens bästa kombination.
You can't play on broken strings
Idag är ingen bra dag. Det är en intetsägande dag som kantas av huvudvärk. Inget att lägga på minnet och se tillbaka på. Jag vill mest att den bara ska ta slut. Men jag har ett armband. Det inhandlades igår, är helt nytt men ändock symboliskt.
Idag har jag fingrat på min Buddha och sett ljuset i tunneln.
Aj löv jo
Klapp klapp
Uppmaning
På tisdag börjar det sändas radioreklam för ICA björnänge på Rix FM. Min chef sjunger. Jag har ingen aning om vad. Lyssna imorgon och tala om för mig om jag vågar.
ett..två.. .tre..
Ansiktet är väderbitet och benen är sådär lagom möra och trötta efter en heldag i backen. Utan möjlighet att kunna urskilja några konturer så har det i princip bara varit vitt. Vitt och vitt. Snögudarna har verkligen jobbat hårt de senaste dagarna, men det gillar vi. Jag blev så exhalterad idag att jag till och med gjorde mig till med en vurpa. Det hade formats ett fint litet hopp i min färdriktning, vilket jag insåg bra precis när jag lättade från marken. Men jag landade finfint och i samma stund som meningen "Det här är lugnt" formades, insåg jag hur stor min bakåtvikt var och -Det här fixar jag- blev -Det här fixar jag ju inte alls-. Sedan fylldes nacken med lite snö och jag skrattade som man bara kan göra när man ligger i en hög med just snö.
Nu är jag precis hemkommen från fondue-afton i en mysig stuga placerad i Duved. Sällskapet var storebror, lillasyster (dvs jag), svägerska och tre andra delar ur svägerska-klanen. Just nu luktar vi alla så pass mycket vitlök att vi kan hålla oss friska det närmaste året. Jag har fått några skrämmande insikter om min bror och hans förhållande till schlager och det har gått härliga turisthistorier på repeat. Imorgon är det bytesdag och nu kommer dom. Stockholmarna. Det betyder två djupa andetag, räkna till tio och se ljuvligt glad ut.
Nu tackar lördagen den 21 februari 2009 för sig. Vi ses i rappet klockan nio imorgon? Godnatt tills dess.
One evening short
Det bjöds på risotto på Källvägen igår. Mathilda stod som värd med pärlbroderad panna och kvällen var alldeles lagom mysig. Några skratt och timmar senare begav vi oss med siktet inställt på Bygget. Jag har tappat räkningen för vilken tisdag vi är uppe i nu, men denna gång var extraladdad med en spelning av Markus Krunegård. Tji fick vi dock. Kajsas (och så väldigt ofta min) trogna följeslagare, den vita lilla saaben, var inte riktigt med på noterna. Inte alls faktiskt. Förfrusna tår och diverse försök att muntra upp den tog oss ingenvart. Nyckeln gick inte att vrida om, bilen startade inte, snön fortsatte att falla och Bygget fick klara sig utan oss. En pappautryckning senare och vi tog oss hem.
Bilderna är brutalt stulna av Mathilda men jag hoppas att hon har överseende.
ICA for dummies
Förhållningsregel nummer ett: Om du frågar mig vart en vara finns och jag säger till höger om disken. Titta då för guds skull inte åt vänster!!
Förhållningsregel nummer två: Prata inte med mig som att du kan mer än mig. Vet du vilken knapp jag ska trycka på vet jag med största sannolikhet det också.
Förhållningsregel nummer tre: Gå inte raka spåret fram till mig för att fråga vart en vara finns, för att sedan rabbla upp hela inköpslistan och få mig att gå och handla åt dig. Tro mig, det händer faktiskt.
Förhållningsregel nummer fyra: Kalla mig inte för lilla gumman. Sötnos. Hjärtat. Tala inte om för mig att jag luktar gott för att sedan fråga om jag stått i köttcharken hela dagen. Det är inte smickrande. Någonstans.
Förhållningsregel nummer fem: Om ett pris inte stämmer överens med en etikett blir det inte bättre av att skrika. Kastar du kvittot på mig, kastar jag enkronor på dig. Ja, det har faktiskt hänt det med.
Förhållningsregel nummer sex: Inte för att vara fördomsfull men är du från Norge är möjligheten stor att du inte förstår dig på ett kösystem. Gå till kassan från rätt håll och risken att du tränger dig före en 5meters-kö minskar rejält. Dessutom slipper jag bli utstirrad av de som utgör den där 5meters-kön..
Förhållningsregel nummer sju: Ännu mera Norge. Ställ dig inte mitt i butiken och skrik efter Doo!? Jag kan bara tala för mig själv, men scenariot där jag ställer mig rakt upp och ner i en butik och skriker TOALETT!? är ganska osannolik..
Förhållningsregel nummer åtta: Frågar du mig något så kommer jag att svara. Ett tips är att lyssna på mig istället för att fråga samma fråga tre gånger och få mig att sakta men säkert undra om du är en fullständig idiot.
Förhållningsregel nummer nio: Om jag frågar om du vill ha kvittot, säg bara nej tack. Svara inte "Nej, jag får ju ändå inte dra av det" och sedan skratta hejdlöst åt ditt eget lilla skämt. Det var inte roligt första gången jag hörde det. Nu har jag hört det sjuhundrafemtiotre gånger och tro det eller ej. Det är fortfarande inte roligt.
Förhållningsregel nummer tio: Berätta inte ditt livs historia för mig. Börja inte gråta när du ska betala eftersom din hund precis har dött. Dra inte upp tröjan för att visa ditt ärr du fick efter en skidolycka för fem år sedan. Ge mig inte en femton minuter lång redovisning av hur du gjorde när du kokade marmelad. Jag jobbar på ica. Jag må vara trevlig men jag är inte din terapeut. Vi befinner oss inte på en dejt och jag är inte särskilt intresserad av marmelad.
Jag återkommer så småningom med förhållningsregler nummer elva, tolv och tretton. Nu ska jag dricka en kopp te, se fram emot morgondagens skidåkning och ni... Ni lär er!
Cred
Idag har jag varit på banken och haft möte i nära 1½ timme. Det mina vänner, är vuxenpoäng.
Play. Pause. Rewind.
Jag läste en artikel en gång om några amerikanska soldater stationerade i Irak och vilken betydelse musiken hade för dom. De menade att det var musikens förtjänst att de fortfarande levde med kropp och själ någorlunda intakt. Musiken sporrade när de skulle ut i fält, precis som musiken lugnade när de kom tillbaka. Musiken drog fram minnen från livet hemma när de ville, precis som den lät minnen falla i glömska när det behövdes.
För mig personligen är musik otroligt viktigt. Jag kan inte sjunga, jag spelar sällan instrument och jag satsar inte på en karriär inom musikbranschen. Det hjälper mig inte genom vardagen i den grad som till exempel för soldaterna i Irak. Jag lever inte för musiken men jag kan inte tänka mig ett liv utan den. Jag är en mästare på att förknippa händelser, känslor, reaktioner och tankar med låtar och sedan bevara det där. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Ibland positivt, ibland negativt. Vill jag minnas den där kvällen, känna precis det jag kände då och se det framför mig in i minsta detalj, då lyssnar jag på låten den av någon okänd anledning så starkt är förknippad med. Det är positivt. Dock negativt i den bemärkelsen att det blir omöjligt för mig att lyssna utan att minnas. Utan att känna. Det kan få mig att älska en låt men också få mig att hata den.
Så.. vad är det med musiken som kan bringa fram känslor som inget annat...?
En dag på jobbet:
En låda med päron.
Två minuter senare, en låda med papper.
Uttråkad? Nej, varför tror ni det?
Idag har jag faktiskt gjort ett stunthopp över en toapappersbal. Skrämt slag på kunder när en vagn följt med rullporten upp och sedan dunsat ned i en skräll. Jag har smygfikat på lagret och sms:at i fruktkylen. Sedan har jag jobbat rumpan av mig och trots det fått höra att jag luktar gott. Det är hälsosamt och stärkande i fjällen. Så även på Ica Björnänge..
Kyla
Kvalitetstid.
Greetings from the top!
En knacklig mobilkamera lyckas sisådär med att förmedla känslan som infinner sig när man står på gnistrande vit snö under en knallblå himmel, med solens värme i ansiktet och blicken fladdrandes ut över dalen. Den gör sitt bästa. Men jag är född i Åre, har spenderat tjugo vintrar här och att bli hemmablind är så väldigt lätt. Men dagar som dessa, dagar som de tre senaste som passerat. Då är jag inte hemmablind. Då uppskattar jag varje minut. Jag gör mig själv medveten om att nästa vinter möjligen kommer att spenderas på annan ort och att dessa dagar kommer passera utan min närvaro. Därför får ni stå ut med inlägg som dessa. Den här vintern tar jag inte förgiven. Den här vintern ska jag komma ihåg när jag möjligen sitter i en liten lägenhet i Stockholm med regnet smattrandes mot fönstret och får snörapporter från de som fortfarande är här.
Välkommen februari!
En söndag blir inte bättre än såhär.
