Hanna

Jag har fått blommor av bror och svägerska. Körkortsblommor. Bland blommorna hittade jag även en fönsterskrapa och en tvättsvamp.. jag tror dom kanske vill säga mig något...
Jag tittar nog på blommorna istället!

Det händer ganska ofta att folk säger hur lika jag och mamma är varandra. Okej, tänker jag. Det är ju ganska förståeligt att man är lik sin mamma. Men när jag tänker efter så stämmer det inte. Jag är inte alls lik min mamma. Visst, vi har några liknande drag. Hälften av mina gener ska ju ändå trots allt komma från henne. Jag kan ju inte käfta emot vetenskap. Men vad jag inte kan förstå är varför jag då skulle ta med mig alla hennes dåliga gener och strunta i dom bra?

Jag ska förklara:
Mamma dansade balett när hon var ung och har till och med tagit salsa-kurser.
Jag kan inte ta ett tvättäkta danssteg utan att se ut som en kvinnlig variant av Mr. Bean.
Mamma är supervig och kan dra upp benet spikrakt bredvid huvudet.
Jag måste kämpa järnet om jag ska lyckas få upp det halvvägs.
Mamma är duktig på att rita.
Jag håller mig till streckgubbar.
Mamma kan laga jättegod mat och baka smaskiga kakor.
Jag lärde mig nyligen att steka falukorv med följden att det luktade bränt i hela köket resten av kvällen. Chokladbollar har jag inte gjort sen jag var liten och tog fel på måtten och hällde i halva sockerpaketet.
Mamma sitter med Elle-tidningar och gud vet allt och suger in inspiration och modenyheter.
Jag får upp ögonen för något ett halvår efter att mamma påpekat att det är väldigt inne och jag gått därifrån med en stor grimas i ansiktet.
Mamma kan sjunga rätt okej.
Jag låter som en stucken gris om jag skulle ge mig på en högre ton.

Den här listan kan fortsätta i all oändlighet och jag förstår inte varför jag inte kunnat få ärva åtminstone några enstaka punkter på den. Vad jag istället fått av min kära mor är migränanfall, soleksem, bångstyrigt hår och nariga händer.

När det sen kommer till hur man tänker, vad man vill, hur man fungerar och hur man är.
Ja, där ser jag ännu färre likheter.

Bör jag leta upp ett födelsebevis för att kontrollera att jag inte är adopterad?

Nu är det måndag, en ny vecka har börjat och jag är glad för det. Jag har precis genomlevt den värsta helgen i mitt liv. Jag tänker inte gå in på vad som har hänt, men jag är glad att det är över och förbi..

Som grädden på moset och för att göra helgen ännu mer deprimerande missade jag, på grund av ovanstående, också den sista filmkvällen med Jannike. Det fick istället bytas ut mot en snabbvisit igår för att säga hejdå. Eller snarare Vi ses om ett tag. Det var ändå en väldigt märklig situation. En situation som lämnade sina spår med tanke på hur konduktören på nabot tittade på mig när jag åkte hem.
Jag kan nog inte med ord beskriva hur mycket jag kommer sakna den människan.
Men istället för att lägga mig i sängen, läsa hennes brev som hon gett mig och gråta floder, så kan jag vara glad för hennes skull och se fram emot nästa gång vi ses!
Nu ska jag dricka upp min tekopp, lyssna färdigt på låten jag spelar och sedan fortsätta med mitt fotoalbum som jag ska ta med mig om ..bra precis 4 veckor.