Tid till ingenting
Jag tror att mitt liv skulle kunna liknas vid en gammal kassettspelare. Den snurrar på i jämn takt, med någon enstaka snabbspolning vid tillfälle. Normalt. Inte just nu dock. Nu är det mer en kassettspelare vars pausknapp är intryckt och jag står still. Det enda jag kan göra är att vänta. Vänta på att någon annan ska trycka upp knappen så att jag kan börja snurra igen. Jag kan inte känna något, för jag vet inte vad jag ska känna. Jag kan inte göra något för det är inte upp till mig. Inte än.
Så jag väntar. Lite tom.
Under tiden är jag glad över de människor runt omkring mig som gör vad de kan för att fylla den tomheten. De håller mig uppe med ett sms. Ett telefonsamtal. Ett mail. En kram. En sockerkaka. En blick. För det är jag evigt tacksam. Och oerhört lyckligt lottad.
Ni vet vilka ni är.
Under tiden funderar jag också över orsakerna till min reaktion. Min ganska starka reaktion. Ibland kan man överraska sig själv. Det gjorde jag. Dock inte längre. Nu känner jag igen mig själv. Nu är jag undangömd och skyddad igen. Vi får se när jag vågar titta fram nästa gång.
