Tankebubblan börjar expandera..

Jag jobbar alltid bättre under press. Så har det alltid varit gällande det mesta i mitt liv, men med skolan som första uppkommande tanke. Har jag mycket tid på mig, sitter i lugnan ro och har chansen att genomföra ett bra arbete utan stress - då lyser inspirationen med sin frånvaro. Då är jag vilsen i tankarna och får inte ut någonting av att sitta och stirra upp i taket, vilket är vad som riskerar att hända. Har jag däremot tidspress, några få dagar, några ynka timmar på mig, då kommer inspirationen ofta flödande som myror ute på parad. Varför det ska behöva vara så kan man undra, men jag väljer att se det som en positiv egenskap, även om det för ganska många nackdelar med sig och har en bidragande effekt till min kompis 'magkatarr' jag drog på mig under gymnasietiden.

Under de senaste åren och tiden efter skolan har tankarna om "den stora fantastiska framtiden" varit otroligt förvirrande och vilsna, vilket jag nu börjar förstå är ganska logiskt med mitt beteendemönster i baktanken. Jag har egentligen hur mycket tid på mig som helst för att komma fram till ett beslut. Inte undra på att inspirationen tryter och jag sitter med ögonen fästa vid taklisten och undrar när idébomben ska ramla ned på mig.
Situationen har varit extra jobbig de senaste veckorna med all frustration, när förvirringen har nått nya höjder och orken bara har sinat. En frustration som förövrigt smittat av sig på mina föräldrar som går emot det typiska föräldra-syndromet och chockerande nog inte vill ha mig hemma i huset tills jag når åldern 35. (??!)
Första, andra, tredje och möjligen fjärde reaktionen var att bli arg. Det är vad döttrar blir när föräldrarna inte förstår sig på huvudet som hon själv inte förstår. Men nu börjar jag undra om det kan vara så att min mamma vet hur jag fungerar? Vet hon att jag behöver bli lite pressad för att den där idébomben ska smälla? Det verkar lurt. Dock effektivt. För nu börjar jag få små tankar. Små förhoppningar. Små planer. Fortfarande små små små, men fortfarande där. Energi nog att ta tag i den där kragen? Jag tror faktiskt det.



Rusted Root - Send Me On My Way.      Jag ska försöka.

Tisdag nr 2!

Jag sitter och peppar upp mig själv i väntan på en Nöt och en Groda som ska ta mig till barkboet. Det är dags för Bygget-tisdag nummer två! Byn är invaderad av studenter så det lär bli till att slåss om golvytan. Vi hoppas att alla tio tår är hela och fina vid hemkomsten inatt. Vi hoppas också att min rygg håller för fuldansandet som ska bli. Ha en trevlig kväll! Det ska jag ha.


Mathildas pic från förra veckan, Tisdag nr 1.

"Excuse me, do you have soft bread?"

Då har vi kickstartat igång en ny vecka! Måndag morgon innebär som vanligt att befinna sig på jobbet kvart i sju, leka morgonpigg som attan när hundra byggsnubbar ramlar in för att tanka upp sina bilar och sig själva, samtidigt som de ska gå igenom helgens händelser och tracka ner lite på varandra. Det är precis som i skolan. Det är fascinerande med dessa scenarion som aldrig verkar gå ur tiden.
Resten av arbetsdagen har jag knatat runt med händerna tryckandes på ryggen som gör ondare och ondare. Det kan ha gett skenet av att jag leker höggravid och putar med magen, men så är icke fallet. Jag bara hoppas att det blir bättre. Det känns inte något vidare att få problem av den här sorten redan innan man passerat tjugo..

Nu blir det en relativt lugn eftermiddag och möjligen ett besök hos broder ikväll. Starka källor talar om nybakta kanelbullar och då får man systeryster som ett brev på posten!

Minst 25% kakao

Nyligen hemkommen från Järpen där jag semestrat en natt. Det blev en kväll i sängen med min finaste Nöt framför film och 1,7kg lys melk. Närmare bestämt 650 stycken. Jag skulle tippa på att 600 är kvar i lådan, men med tanke på hur våra magar sa aj aj efter en stund ska dom nog låtas ligga kvar i lådan ett bra tag framöver. Jag vill dock poängtera att vi inte har gått och köpt 1,7kg lys melk utan att det faktiskt var en present till mig ifrån karamellkungen-påfyllaren på jobbet. Han ansåg tydligen att jag var i behov av en lite mer chokladig tillvaro. Chokladkoma har just fått en ny innebörd.

Nu är klockan två och min söndagseftermiddag är ganska planlös. Det återstår att se hur helgen slutar. Den har iallafall varit väldigt bra hittills. Lagom och perfekt. När man som jag för tillfället känner sig lite halvt tillfreds med livet är det tacksamt med dessa underbara vänner som ger värme inombords. I den kategorin är jag väldigt lyckligt lottad.
Något att tillbringa eftermiddagen med ska jag hitta på nu, och sen kan vi tycka att det är lite surt att Myhrer just missade pallen med två hundradelar i slalom. Fjärdeplatser gillar vi ju icke.



Vilken tycker du är godast?


Det snurrar i min skalle. Jag hör hur dom sjunger.

Hej, jag heter Hanna. Jag är 20 år, bor kvar hemma och är fruktansvarig på en ICA-butik.


Det blev kanske några frågetecken sen sist. Frustrationen finns i mig och det har att göra med förvirring. Det har att göra med det faktum att jag gärna undviker meningen Hej, jag heter Hanna. Jag är 22 år, bor kvar hemma och är fruktansvarig på en ICA-butik. (Den som skojar och säger att jag kan gå över till charken får en spark på smalbenet)

Jag är väl medveten om att jag inte är ensam i den här situationen. Jag vet att förvirringen även finns hos människor i min närhet, och bortom. Jag tvivlar att det överhuvudtaget finns en tjugoåring som inte känner sig förvirrad. Det är nog ytterst få. Men jag sitter med andan i halsen just nu, trots att jag inte ansträngt mig nämnvärt. För det är som så att jag lever ett väldigt bra liv just nu. Jag är omgiven av finfina vänner och vi hinner med många fika/middag/skid-träffar. Jag har en inkomst och inga större utgifter utöver all fika. Jag bor i en liten by som vill vara väldigt stor, men det är vackert som attan och det är hemma. Jag tänker på det varje dag men jag kan inte uppskatta det på sättet jag vill. Jag har ingen ro i kroppen för frustrationen ligger och gnager. Förvirring och ungdom kan jag acceptera, det går hand i hand. Men det är drivkraften och motivationen som jag saknar och jag undrar när jag tappade det. Jag tippar på att det skedde just i dessa dagar, för exakt ett år sedan och det faktum att det har gått ett helt år utan att jag tagit mig vidare skrämmer mig ganska rejält. Jag måste se till att det inte går ett år till. Eller som någon skrev till mig för sju dagar sedan. Gott nytt år. Gör det till ett bra!




Bara för att fullborda det fantastiska konstaterandet somnar jag nu till I don't like it like this - The Radio Dept.

Now don't you go to sleep. It's such a bitter form of refuge.

Jag är frustrerad som f-n.


Vad ska man göra åt det måntro? ...det ska jag gå och fundera lite på.

.9.

2009 är det visst idag. En ny dag och ett nytt år. Det kommer som vanligt att ta ett tag innan jag lär mig det. Känslorna är dock desamma som igår, och så även livet. Nyårsafton med alla dess förväntade livförändringar är något överskattat. Men det är en anledning till att styra upp en trevlig kväll, och även om vi kanske lyckades sisådär med själva planeringen så blev det en mycket trevlig kväll igår. Fina vänner är allt man behöver. Ja, och sedan små glassar i form av pingviner, elefanter och giraffer. Vi hade båda, så det säger sig självt att kvällen blev fulländad!




Juan lekte rar pojke och överraskade sin Carolina.


I scream. You scream. We all scream for ice-cream.


Nötens diviga sida.


Hon med den röda mössan var eftertraktad.


Gott Nytt År!


Jag fick en pik i julklapp.



En julklapp jag fick från bror och svägerska innehållandes:

- Tallrikar
- Skålar
- Glas
- Tekoppar
- Ugnsform
- Köksknivar
- Kaffebryggare
- Skärbrädor
- Grytlappar
- Diskställ
- Taco-set
- Tillbringare
- Diverse köksredskap för diverse matlagning



Det enda som saknades var själva köket i sig. Och sedan kocken då förstås. Någon måste ju se till att allt kommer till användning...

...och så var säsongen igång.

Jädrar i mig vad tiden rusar iväg. Nu är det ett bra tag sedan jag ägnade mig åt den här bloggen. Två veckor har sprungit iväg, en julhelg har svischat förbi och det är nu ynka tre dagar kvar på detta året. Jag och min tremänning satt och diskuterade just detta på självaste julaftonskvällen. Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. Det är skrämmande att tänka hur det ska bli för oss i framtiden som redan nu, vid 20 respektive 24 års ålder, har svårt att hinna med.

Julhelgen var iallafall en trevlig sådan, även om det för mig aldrig var en helg, utan vanliga dagar på jobbet. Julaftonskvällen spenderades på Fjällgården vid ett långbord fyllt med 20 personer, blandad släkt och vänner, mat och musik. Juldagen innebar en familjemiddag som sedan kraschades av Nöten och så småningom ledde till Barkboet och Dippan. Det var dags att ta lite avsked av Amandico som lämnar landet imorgon för fyra månaders resande. Det var en trevlig kväll som avslutades vid halv tre-tiden på morgonen och jag hoppas att hon får en underbar tid ute i vida världen. Mäkta härligt var det sedan att kliva upp efter 2½ timmes sömn och traska till jobbet!






Familjemiddagar kan förövrigt gå vilt till hemma hos oss. Speciellt när teknik och mobiltelefoni är uppe för diskussion hos mig och min far. I det fallet är mitt tålamod inte särskilt långvarigt...


Nu sitter jag hemma efter ytterligare en fin helg med fina vänner. Maträtten á la Nöt och Gris tillagades på lördagskvällen och avnjöts i Barkboet som sedan efterträddes av 1½ timmes skönsång framför Mamma Mia. Eller hur Sofy? Dahlboms blev det sedan och ett något udda men spännande Max-besök...
Man kan iallafall med säkerhet säga att vintersäsongen är igång igen!


Selofan is not my friend.

Den senaste tiden har jag varit smärre omringad av förkylningar med tillhörande människor. Den ena värre än den andra. Jag drogs med huvudvärk hela den föregående veckan men trodde att jag klarat mig undan ganska bra. Men nu. Nu har det kommit till mig. Dunderförkylningshelvetet. (-Sägs med ihopbiten käke och låg mörk röst.) Ont i hals och huvud, mun och öra. Jag pimplar c-vitaminer i alla dess former och är på krigsstigen. Jag har julklappar som måste hittas och inhandlas och ett jobb som börjar bli lite kaosartat och stressigt av och till. Jag har fan inte tid att vara sjuk. Jag ska kung fu-a bort den. (Ja, jag somnade möjligen i soffan till Kung Fu Panda tidigare idag...) Nu blir det soffan åter igen. Följde inte med folket till Dahlboms igår och följer inte med folket till Tottebo ikväll. Bara därför ska jag bädda ned mig extra mycket och ladda upp med tekopp och Ben&Jerrys. Är det något gott som halsont för med sig är det glass.

Beskåda förresten den alldeles fantastiskt vackra fruktkorgen jag komponerade ihop idag och levererade till ett företag med en tackhälsning från min chef. Den estetiska sidan är inte den mest framstående hos mig. Jag vill bara poängtera det innan ni påpekar att den kanske inte var så mycket att hurra för.
Trevlig kväll på er!


Pssst..

...nu har jag hängt upp något i min krok!





Jag har gjort den själv. Jag är grym. Jag vet.



Fin. Fint. Finfint!

Veckorna går fort men helgerna går banne mig i racerraketfart. Nästan lika fort som min racer-toyota... (Som förövrigt klarade sin besiktning idag utan minsta lilla anmärkning!) Det har hunnits med en middag i Barkboet, en invigning av Bygget, två lussebullsfrukostar, skidåkning på toppen, fikande på byn, ett besök på dahlboms, adventsmys, en hel del cola-surplande och mer fikande i form av pappa-fyller-år med avslutande middag på fjällpuben. En heltrevlig helg med andra ord. Låt det bli fler sådana.


Första topp-besöket kunde knappast varit finare.


Mina fina flickor kan inte heller vara finare.


Barkboet med några av dess stamgäster. Johan kan kanske vara lite finare..


Are you hooked?

Jag ligger på sängen och stirrar upp på en krok som sitter i mitt tak. Den har suttit där så länge jag har haft det här rummet och jag har aldrig vetat varför. Jag funderar på att ge den något slags syfte. Låta den komma till användning. Kanske hänga dit en tomte? Så produktiv är jag numera. Spenderar min tredje eftermiddag/kväll i rad genom att ligga och stirra upp i taket. Ain't life great? Nej, jag har inte ramlat ner i ett stort svart hål om ni undrar, jag har bara ont i huvudet. Men det räcker och blir över för tillfället. Jag hoppas det går över imorgon. Fjärde dagen gillt?


 
Min krok. Precis så spännande som den ser ut.

Godnatt.


Det är frysa-näsan-av-sig-väder.




Det är minus 20 grader ute. Det är frysa-näsan-av-sig-väder. Men jag älskar det. Träden är frostigt vackra och som tagna ur en vintersaga. Luften är friskare än någon Vicks-reklam någonsin propsat på och snön knarrar fint under skorna. Det är andra advent och söndagen har återigen spenderats i Barkboet som nu är nystädat och julpyntat. Bord har torkats, golv har dammsugits och överflöd av saker har stoppats undan i gömmorna. Stjärnor har hängts upp, ljus har tänts, tomtar har hoppat fram och nejlikor har hittat apelsiner. Allt i mycket goda vänners lag.

Igår togs första svängarna i pisten för den här vintersäsongen och trots att jag för tillfället inte är så genomlycklig som jag vill vara är jag ändock glad över att jag bor där jag bor med naturen runt hörnet och vännerna inpå. Jag är också glad att vi är 20 år gamla, men så mer än gärna sitter hemma en lördagkväll med god mat, efterrätt och har hisnande konversationer om bläckfiskar och maneter. Det är de små tingen i livet som betyder mest. Jao.




Fire-catcher!


console me in my darkest hour

Jag har tappat tempo. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig inte motiverad. Inte på det sättet jag vill känna mig och det märks framförallt på jobbet där jag känt av det några veckor. Men vad ska man göra? Jag har låtsats som ingenting och försökt inbilla mig att ingen av mina arbetskollegor märkt någon skillnad. Det har dom nog. Min chef frågade mig idag om det har hänt något på sistone. Anledningen till hans fråga var att jag tappat tempo. Jag skakade på huvudet, svarade att jag hamnat i en svacka och ska bättra mig. Innerst inne ville jag nog bara fråga vad fan han begär av mig. Jag vet att kritik är något man måste få, det behöver man för att utvecklas. Men när prestationsångesten skjuter i höjden samtidigt som energin når botten är kritiken inte lika lätt att ta. Jag vet inte varför jag fortfarande tänker på det. Jag har inte gjort något fel och knappast fått en utskällning. Jag tror inte ens man kan kalla det för kritik, det han sa. Mer en omtänksam fråga där han erbjöd sin hjälp om det fanns något som kunde underlätta. Men självklart med en pik inlagd för en återgång till det normala. Men det kan bli svårt för just nu är jag så mättad. Så trött. Jag ska dock gå till jobbet imorgonbitti och jobba fort som fan, bara som en form av bevisning. För det är så jag funkar. Men under tiden, samtidigt som jag springer fram och tillbaka, kommer jag att grubbla vidare. För det är också så jag funkar. Dumt nog.

Nu somnar jag till The Killers - Losing Touch. Godnatt.

10h granny smith, rambutan och chiquita banan.

Idag är jag lite seg. Jag tror att lussebullarna som bakades igår har spridit sig från magen ut till musklerna. Det vill säga tillsammans med pepparkaksdegen, julmusten, risgrynsgröten och glöggen. Det var ju trots allt första advent igår. En utmärkt ursäkt till en hel dags mys. Julskivan som följt mig genom livet fick sin årliga premiär och vi föll alla några år bakåt i tiden när Mysteriet på Greveholm fick tillbaka vår uppmärksamhet. En söndag kan inte bli mycket bättre än så. Fina vänner. Fin tid.

Har förövrigt spenderat tio timmar av mitt liv på jobbet idag. Det kan också ha bidragit till segheten. 06.45 till - inte 13.15 som det var menat -  utan 17.00. och ingen lunch därimellan. Så kan det gå när man måste flytta varje liten frukt man har ansvar över. Mina små barn...




Jag skippar fyran nästa gång.

Jag satt just och bläddrade bland kanalerna på tv utan att egentligen fastna för något, vilket resulterade i att jag tittade på fyra olika program samtidigt. Kom över på kanal fyra där det visades en snabbgenomgång av kvällens Idol och just i det ögonblicket, Johans framträdande. Jag följer inte Idol, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Uttagningarna tycker jag, som många andra, är roliga, men resten av konceptet lägger jag inte ner så mycket energi på. Vad jag reagerar på är inte Johan själv, utan denna flicka i publiken som skriker värre än jag gjorde i spökhuset på Gröna Lund i femte klass. Varför kan man undra? Varför undrar jag fortfarande. Uppenbarligen endast av den anledningen att Johan står på scenen och sjunger, böjer sig ned och tittar på henne. Där någonstans slår det slint för den här stackars tjejen som inte kommer ha mycket röst kvar att prata med imorgon. Hade det varit en legend som stod på den scenen hade jag haft lite mer förståelse och no offence mot denna Johan, han är grymmare än de flesta andra i hans ålder, men är det inte lite väl hysteriskt?? Hade jag varit Johan hade jag blivit rädd och sprungit av scenen.

Men jag tror att jag redan är lite rädd. Tidigare ikväll gick jag förbi tvn, och återigen kanal fyra, men då var det postkod-lotteriet. Två unga tjejer tävlade, tydligen systrar och de fnissade så jag trodde aldrig att de skulle sluta. De hade problem redan med andra frågan och jag är inte på något sätt en allvetare, så jag ska inte sitta och låtsas vara smart. Men diskussionerna runt omkring och logiken (eller kanske bristen på logik?) var fanimig skrämmande på riktigt. När de sedan fick frågan om vilket land Buenos Aires är huvudstad i och började prata om Colombia för att sedan efter mycket om och men inte riktigt kunna välja mellan Brasilien och Argentina.. Ja, då gick jag därifrån.

Överreagerar jag eller börjar det gå väldigt mycket utför för, ja nu tänker jag säga det, dagens ungdom?
































Det är iallafall kallt ute igen. Det är bra. Och det är helg. Det är ännu bättre.




Grisen goes afro

Tänk afro. Tänk gung. Tänk bongotrummor. Tänk hopp. Tänk gorilla.
Tänk mig ikväll på Jocks Dance - afroinspirerat.


Tänk galet kul!!
Koordinationsförmågan gick stundom bra stundom hjärnsläpp. Men jag tror jag fick till gorillastilen helt godkänt. Nästa vecka är det disco. Nöten har redan gjort storslagna planer som tydligen innehåller neontights, benvärmare, glitter, svettband, och tandställning. Låter ju alldeles ypperligt.
Eller vad säger ni?


Up... and Down. Up. and Down. Up-and-Down. UpandDownUpandDownUpandDown.

Spinning var på schemat ikväll. Första gången för mig på länge med Thomas som instruktör. Jag hade ett vagt minne av att han alltid lyckades ta musten ur en rejält under sista låten på passet, men det var i sin rim och reson. Man överlevde. Men Therese varnade mig och talade om att han visst tuffat till sig lite. Blivit lite hårdare. Lite värre. Lite ondare. Jaja, tänkte jag. Det ordnar sig. Passet drog igång och sista låten närmade sig. Jag drack lite vatten. Skakade lite på armarna. Andades. Hämtade energi. Vad gjorde Therese? Jo, hon vände sig om, tittade på mig och yttrade orden "Välkommen till helvetet!"

Gulp.


Jag kan säga såhär. Det där var inte i sin rim och reson. Det där var inte inom mänskliga gränser.
Blodsmak i munnen har fått en helt ny innebörd ikväll!

Jag längtar redan till nästa måndag.

Det är snö ute.


Jag pulsar i snön. Mamma pulsar i snön. Vovven pulsar inte i snön. Ja, det ni ser på bilden är sanning.

Jag har saknat mina täckbrallor. Nu är vi återförenade. Det känns bra.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0