Hanna

Hej, jag heter Hanna. Jag är 20 år, bor kvar hemma och är fruktansvarig på en ICA-butik.

Det blev kanske några frågetecken sen sist. Frustrationen finns i mig och det har att göra med förvirring. Det har att göra med det faktum att jag gärna undviker meningen Hej, jag heter Hanna. Jag är 22 år, bor kvar hemma och är fruktansvarig på en ICA-butik. (Den som skojar och säger att jag kan gå över till charken får en spark på smalbenet)

Jag är väl medveten om att jag inte är ensam i den här situationen. Jag vet att förvirringen även finns hos människor i min närhet, och bortom. Jag tvivlar att det överhuvudtaget finns en tjugoåring som inte känner sig förvirrad. Det är nog ytterst få. Men jag sitter med andan i halsen just nu, trots att jag inte ansträngt mig nämnvärt. För det är som så att jag lever ett väldigt bra liv just nu. Jag är omgiven av finfina vänner och vi hinner med många fika/middag/skid-träffar. Jag har en inkomst och inga större utgifter utöver all fika. Jag bor i en liten by som vill vara väldigt stor, men det är vackert som attan och det är hemma. Jag tänker på det varje dag men jag kan inte uppskatta det på sättet jag vill. Jag har ingen ro i kroppen för frustrationen ligger och gnager. Förvirring och ungdom kan jag acceptera, det går hand i hand. Men det är drivkraften och motivationen som jag saknar och jag undrar när jag tappade det. Jag tippar på att det skedde just i dessa dagar, för exakt ett år sedan och det faktum att det har gått ett helt år utan att jag tagit mig vidare skrämmer mig ganska rejält. Jag måste se till att det inte går ett år till. Eller som någon skrev till mig för sju dagar sedan. Gott nytt år. Gör det till ett bra!




Bara för att fullborda det fantastiska konstaterandet somnar jag nu till I don't like it like this - The Radio Dept.