Hanna

Jag satt just och bläddrade bland kanalerna på tv utan att egentligen fastna för något, vilket resulterade i att jag tittade på fyra olika program samtidigt. Kom över på kanal fyra där det visades en snabbgenomgång av kvällens Idol och just i det ögonblicket, Johans framträdande. Jag följer inte Idol, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Uttagningarna tycker jag, som många andra, är roliga, men resten av konceptet lägger jag inte ner så mycket energi på. Vad jag reagerar på är inte Johan själv, utan denna flicka i publiken som skriker värre än jag gjorde i spökhuset på Gröna Lund i femte klass. Varför kan man undra? Varför undrar jag fortfarande. Uppenbarligen endast av den anledningen att Johan står på scenen och sjunger, böjer sig ned och tittar på henne. Där någonstans slår det slint för den här stackars tjejen som inte kommer ha mycket röst kvar att prata med imorgon. Hade det varit en legend som stod på den scenen hade jag haft lite mer förståelse och no offence mot denna Johan, han är grymmare än de flesta andra i hans ålder, men är det inte lite väl hysteriskt?? Hade jag varit Johan hade jag blivit rädd och sprungit av scenen.

Men jag tror att jag redan är lite rädd. Tidigare ikväll gick jag förbi tvn, och återigen kanal fyra, men då var det postkod-lotteriet. Två unga tjejer tävlade, tydligen systrar och de fnissade så jag trodde aldrig att de skulle sluta. De hade problem redan med andra frågan och jag är inte på något sätt en allvetare, så jag ska inte sitta och låtsas vara smart. Men diskussionerna runt omkring och logiken (eller kanske bristen på logik?) var fanimig skrämmande på riktigt. När de sedan fick frågan om vilket land Buenos Aires är huvudstad i och började prata om Colombia för att sedan efter mycket om och men inte riktigt kunna välja mellan Brasilien och Argentina.. Ja, då gick jag därifrån.

Överreagerar jag eller börjar det gå väldigt mycket utför för, ja nu tänker jag säga det, dagens ungdom?