Hanna

Jag har tappat tempo. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig inte motiverad. Inte på det sättet jag vill känna mig och det märks framförallt på jobbet där jag känt av det några veckor. Men vad ska man göra? Jag har låtsats som ingenting och försökt inbilla mig att ingen av mina arbetskollegor märkt någon skillnad. Det har dom nog. Min chef frågade mig idag om det har hänt något på sistone. Anledningen till hans fråga var att jag tappat tempo. Jag skakade på huvudet, svarade att jag hamnat i en svacka och ska bättra mig. Innerst inne ville jag nog bara fråga vad fan han begär av mig. Jag vet att kritik är något man måste få, det behöver man för att utvecklas. Men när prestationsångesten skjuter i höjden samtidigt som energin når botten är kritiken inte lika lätt att ta. Jag vet inte varför jag fortfarande tänker på det. Jag har inte gjort något fel och knappast fått en utskällning. Jag tror inte ens man kan kalla det för kritik, det han sa. Mer en omtänksam fråga där han erbjöd sin hjälp om det fanns något som kunde underlätta. Men självklart med en pik inlagd för en återgång till det normala. Men det kan bli svårt för just nu är jag så mättad. Så trött. Jag ska dock gå till jobbet imorgonbitti och jobba fort som fan, bara som en form av bevisning. För det är så jag funkar. Men under tiden, samtidigt som jag springer fram och tillbaka, kommer jag att grubbla vidare. För det är också så jag funkar. Dumt nog.

Nu somnar jag till The Killers - Losing Touch. Godnatt.