Tankebubblan börjar expandera..
Jag jobbar alltid bättre under press. Så har det alltid varit gällande det mesta i mitt liv, men med skolan som första uppkommande tanke. Har jag mycket tid på mig, sitter i lugnan ro och har chansen att genomföra ett bra arbete utan stress - då lyser inspirationen med sin frånvaro. Då är jag vilsen i tankarna och får inte ut någonting av att sitta och stirra upp i taket, vilket är vad som riskerar att hända. Har jag däremot tidspress, några få dagar, några ynka timmar på mig, då kommer inspirationen ofta flödande som myror ute på parad. Varför det ska behöva vara så kan man undra, men jag väljer att se det som en positiv egenskap, även om det för ganska många nackdelar med sig och har en bidragande effekt till min kompis 'magkatarr' jag drog på mig under gymnasietiden.
Under de senaste åren och tiden efter skolan har tankarna om "den stora fantastiska framtiden" varit otroligt förvirrande och vilsna, vilket jag nu börjar förstå är ganska logiskt med mitt beteendemönster i baktanken. Jag har egentligen hur mycket tid på mig som helst för att komma fram till ett beslut. Inte undra på att inspirationen tryter och jag sitter med ögonen fästa vid taklisten och undrar när idébomben ska ramla ned på mig.
Situationen har varit extra jobbig de senaste veckorna med all frustration, när förvirringen har nått nya höjder och orken bara har sinat. En frustration som förövrigt smittat av sig på mina föräldrar som går emot det typiska föräldra-syndromet och chockerande nog inte vill ha mig hemma i huset tills jag når åldern 35. (??!)
Första, andra, tredje och möjligen fjärde reaktionen var att bli arg. Det är vad döttrar blir när föräldrarna inte förstår sig på huvudet som hon själv inte förstår. Men nu börjar jag undra om det kan vara så att min mamma vet hur jag fungerar? Vet hon att jag behöver bli lite pressad för att den där idébomben ska smälla? Det verkar lurt. Dock effektivt. För nu börjar jag få små tankar. Små förhoppningar. Små planer. Fortfarande små små små, men fortfarande där. Energi nog att ta tag i den där kragen? Jag tror faktiskt det.
Rusted Root - Send Me On My Way. Jag ska försöka.
Under de senaste åren och tiden efter skolan har tankarna om "den stora fantastiska framtiden" varit otroligt förvirrande och vilsna, vilket jag nu börjar förstå är ganska logiskt med mitt beteendemönster i baktanken. Jag har egentligen hur mycket tid på mig som helst för att komma fram till ett beslut. Inte undra på att inspirationen tryter och jag sitter med ögonen fästa vid taklisten och undrar när idébomben ska ramla ned på mig.
Situationen har varit extra jobbig de senaste veckorna med all frustration, när förvirringen har nått nya höjder och orken bara har sinat. En frustration som förövrigt smittat av sig på mina föräldrar som går emot det typiska föräldra-syndromet och chockerande nog inte vill ha mig hemma i huset tills jag når åldern 35. (??!)
Första, andra, tredje och möjligen fjärde reaktionen var att bli arg. Det är vad döttrar blir när föräldrarna inte förstår sig på huvudet som hon själv inte förstår. Men nu börjar jag undra om det kan vara så att min mamma vet hur jag fungerar? Vet hon att jag behöver bli lite pressad för att den där idébomben ska smälla? Det verkar lurt. Dock effektivt. För nu börjar jag få små tankar. Små förhoppningar. Små planer. Fortfarande små små små, men fortfarande där. Energi nog att ta tag i den där kragen? Jag tror faktiskt det.
Rusted Root - Send Me On My Way. Jag ska försöka.
Kommentarer
Postat av: kajsa
Hurra hurra hurra!
We can do it Piggie!
Postat av: AMANDA
antligen. :)
Trackback
