Hanna

Jag såg framför mig hur jag skulle vakna upp till en fantastiskt bekymmerslös måndag. Känna att stenen som legat fastnaglad över bröstet sedan så länge hade släppt och läpparna inte kunde sluta forma ett leende. Sedan skulle jag ha en oerhört produktiv dag där många punkter på listan skulle bli avklarade. Men. Saker blir sällan som man tänkt sig. Istället vaknade jag först klockan elva med en sprängande migränhuvudvärk. En del oroligheter, eller snarare en ovisshet inför framtiden, gör att stenen inte är lika tung, men fortfarande till viss del ligger kvar. Och det är ganska lätt att sluta le när diverse smärtstillande tabletter envisas med att inte fungera.  

Men. Jag vill inte klaga. Jag har för sjutton ingen rätt att klaga. För framtiden är oviss men det är jag som rår över den och jag väljer att se den från en ljus synvinkel. Energin som har brytits ned kommer inte komma tillbaka över en dag. Men den kommer. Och det är det viktigaste. Klockan fyra ska jag göra mitt första besök hos sjukgymnasten som förhoppnigsvis ska göra min rygg till en icke-trasig-sådan. Därefter ska jag åka och köpa en säng. Kanske en byrå. Möjligtvis provsitta en och annan soffa. På onsdag får jag nycklarna till min, läs min (!), lägenhet i Åre. Så ja, framtiden är ljus. Och om 16 dagar ska min hy bli mindre ljus på en strand i Karibien. Så huvudvärk och stenbumlingar kan slänga sig i en vägg. Life is good.