Hanna

I onsdags hade jag ett fyrtiofem minuter långt möte med min chef där jag var.. brutalt ärlig. Ett sådant möte där han blev tystare och tystare ju mer jag pratade och där jag, en gång för alla, konstaterade att jag inte kommer att jobba kvar.
Det är en oerhört märklig känsla att, som tjugoåring och liten anställd, sitta och påpeka brister hos sin chef. Att titta någon i ögonen och tala om att respekten för personen i fråga har försvunnit. Det kan mycket väl vara något av det jobbigaste jag har gjort. Men det var en lättnad att få det sagt och jag är glad att jag gjorde det. Det känns bättre att sluta när jag vet att han har blivit medveten om problemen. Där han förhoppningsvis förstår innebörden och konsekvenserna av sitt beteende. För hans egen skull, men framförallt för personalen som jobbar kvar.
Efteråt jobbade jag klart för dagen och han pratade vidare med andra ur personalskaran. Vi pratade en stund till, jag gick hem och han satt kvar med en lång lista med punkter att bearbeta. Det var i onsdags. Idag är det söndag och jag har inte jobbat sedan dess.

Imorgon ska jag gå dit igen. Om den vidare diskussionen inte leder till att jag slutar imorgon, kommer jag troligtvis att jobba kvar mars ut. Min motivation för att jobba kvar är egentligen som bortblåst, men efter fyra år på en arbetsplats är det tråkigt att sluta på det sättet. Det blir så abrupt. Jag vill kunna räkna ned dagarna och sedan jobba min sista dag. Säga hejdå till kunderna och bjuda personalen på tårta..
Men. Det bestäms imorgon. Idag glömmer jag det och fokuserar på saker som bikinihandlande på nätet. Jag har två stundande veckor i Karibien som kräver det!