Hanna

Klockan är helst tio i nio och det är lördag, möjligen söndag morgon. Det är Olympialiften som gäller och den som kommer sent får dras med gliriga kommentarer angående förseningen resten av förmiddagen. Det är upp, helst till toppen och sedan ner igen. Fort ska det gå. Dock kontrollerat. Lite tävling. Några fler gliriga kommentarer i liften till den som fick väntas på. Men alltid med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Halv elva är det sedvanligt fika på Olympia. Kvart över tio om det är dåligt underlag. Somliga smäller en semla varje gång, andra försöker hålla på sig och nöjer sig med en macka. Därefter ett åk till och i hallen hemma tas pjäxorna av vid halv tolv-tiden. Det är jag och gubbarna. Min pappa och hans vänner. Så har det sett ut de senaste åren, nära på varje helg. Andra i min ålder åker skidor med sina vänner och det gör naturligtvis jag med. Dock inte på morgonen. Då är det jag och gubbarna. Jag och pappa. Det är fint.

Idag var inget undantag. Mina lår har antagit en spagettikänsla efter en redig transport-duell mot min käre far. Vi stod på skidor och öppnade i Olympia imorse (VM8:an är ett löjligt namn. Jag står fast vid Olympia.) En ovanlig temperaturskillnad med 14 minusgrader hemma och 2 plusgrader på toppen, men det var alldeles ljuvligt med klarblå himmel och fint före, om man lyckades undvika några enstaka isfläckar. Vilket jag naturligtvis gjorde. Nästan. Pappa och jag såg sedan ut att vara medlemmar i viktväktarna i jämförelse med far och son Lerner som smällde i sig mackor, semlor och grädde innehållandes en liten uns varm choklad. Vi lämnade sedan bilen och stod på skidor hela vägen hem till dörren. Det är inte helt fel att bo som vi gör. Resten av dagen innebar en promenad i Björnen och en sväng på byn med en Bahnhof-fika. Idag var en alldeles lagom dag. Idag var en fin dag.