Play. Pause. Rewind.
För ett tag sedan fick jag en låt skickad till mig av någon som hört den och sedan tänkt på mig. Sådant är intressant, jag börjar alltid fundera på varför. Speciellt i det här fallet när låten är långt ifrån vad jag normalt lyssnar på eller kanske anses tycka om. Det är dock roligt som attan eftersom jag själv är precis likadan och ofta försöker pracka på mina närstående gamla såsom nya favoriter och upptäckter. Jag har alltså inget emot att utsättas för det själv. Det får mig bara att fundera hur hjärnan ibland drar oväntade paralleller. Hur kommer det sig att en låt kan föra tanken till en person i sin omgivning, nära eller längre ifrån, utan någon given anledning? Och vad är det med musiken som kan bringa fram känslor som inget annat...
Jag läste en artikel en gång om några amerikanska soldater stationerade i Irak och vilken betydelse musiken hade för dom. De menade att det var musikens förtjänst att de fortfarande levde med kropp och själ någorlunda intakt. Musiken sporrade när de skulle ut i fält, precis som musiken lugnade när de kom tillbaka. Musiken drog fram minnen från livet hemma när de ville, precis som den lät minnen falla i glömska när det behövdes.
För mig personligen är musik otroligt viktigt. Jag kan inte sjunga, jag spelar sällan instrument och jag satsar inte på en karriär inom musikbranschen. Det hjälper mig inte genom vardagen i den grad som till exempel för soldaterna i Irak. Jag lever inte för musiken men jag kan inte tänka mig ett liv utan den. Jag är en mästare på att förknippa händelser, känslor, reaktioner och tankar med låtar och sedan bevara det där. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Ibland positivt, ibland negativt. Vill jag minnas den där kvällen, känna precis det jag kände då och se det framför mig in i minsta detalj, då lyssnar jag på låten den av någon okänd anledning så starkt är förknippad med. Det är positivt. Dock negativt i den bemärkelsen att det blir omöjligt för mig att lyssna utan att minnas. Utan att känna. Det kan få mig att älska en låt men också få mig att hata den.
Så.. vad är det med musiken som kan bringa fram känslor som inget annat...?
Jag läste en artikel en gång om några amerikanska soldater stationerade i Irak och vilken betydelse musiken hade för dom. De menade att det var musikens förtjänst att de fortfarande levde med kropp och själ någorlunda intakt. Musiken sporrade när de skulle ut i fält, precis som musiken lugnade när de kom tillbaka. Musiken drog fram minnen från livet hemma när de ville, precis som den lät minnen falla i glömska när det behövdes.
För mig personligen är musik otroligt viktigt. Jag kan inte sjunga, jag spelar sällan instrument och jag satsar inte på en karriär inom musikbranschen. Det hjälper mig inte genom vardagen i den grad som till exempel för soldaterna i Irak. Jag lever inte för musiken men jag kan inte tänka mig ett liv utan den. Jag är en mästare på att förknippa händelser, känslor, reaktioner och tankar med låtar och sedan bevara det där. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Ibland positivt, ibland negativt. Vill jag minnas den där kvällen, känna precis det jag kände då och se det framför mig in i minsta detalj, då lyssnar jag på låten den av någon okänd anledning så starkt är förknippad med. Det är positivt. Dock negativt i den bemärkelsen att det blir omöjligt för mig att lyssna utan att minnas. Utan att känna. Det kan få mig att älska en låt men också få mig att hata den.
Så.. vad är det med musiken som kan bringa fram känslor som inget annat...?
Kommentarer
Trackback
