Hanna

Nyss hemkommen från Bygget och spelning av Mando Diao. Jag har sett dom ett flertal gånger vid det här laget och jag kan konstatera samma sak efter varje gång - dom är riktigt grymma live. Vanligtvis brukar jag befinna mig någonstans i det mittersta kaoset framför scenen där man inte kan göra annat än att hoppa upp, ner, fram och tillbaka eftersom man bokstavligen sitter fast bland alla andra omkring som gör så. Det är å andra sidan en musik som gör det omöjligt att stå still ändå, så lite trängsel kan man stå ut med.
Men ikväll var det lite annat då jag agerade wingman och väskhållare åt Kajsanöten som satt med kameran i högsta hugg och jag höll mig precis bredvid kaoset i mitten. Jag kunde alltså koncentrera mig lite mer på själva spelningen och lite mindre på balans, andning och ..överlevnad.
Jag måste säga att det är häftigt att se all känsla dom lägger in i varje textrad dom sjunger. Det låter ju lite cornigt kanske men finns det något tråkigare än att stå och titta på en artist utan känsla? N.e.j. Det är därför, skulle jag säga, som dom håller så bra live. Stämningen och energin är alltid på topp från första låt till sista låt och känslan finns alltid med. Sedan går det ju inte att komma undan ett leende när man ser en publik bli fullständigt galen av introt till Sheepdog, sjunga allsång som aldrig förr till The Band och kasta om varenda hjärncell i en kaosartad headbang till Train on Fire. Som sagt, dom är helt enkelt grymma live.