Hanna

Är nyduschad och har precis sett klart filmen Michael Clayton med George Clooney. Lite trälig början men sedan blev den bra. Är glad efter att ha fått en fin halvdag i backen med sol, Kajsanöten och en kuliss av vit maräng. Det vill säga vackra, vitgnistrande fjäll. Jag fick också åter igen nöjet att följa med nöten runt i skidsystemet för ett fotomission vars motiv från början var stora nybyggda hopp men efter många telefonsamtal senare blev Jon Olsson. Det var skönt att stå nere i grytan i Stendalen och sola, även om jag kände mig något malplacerad, omringad av ett gigantiskt hopp, diverse filmkameror, pistmaskiner, hoppbyggare och jibbers. Att jag dessutom hade exakt likadana byxor som en av dom gjorde inte saken bättre. Vem jag var som stod där helt utan synlig anledning? Ja det kan dom gott få undra. 
Det enda jag kan konstatera efter allt är att herr Olsson verkligen har vita tänder.. 

Något annat fascinerande är liftköerna i vårt skidsystem dessa veckor. Det är ett under att man klarar sig igenom dom med sinnet i behåll. Jisses. Detta eviga pickande bakifrån när folk korsar ens skidor och oavbrutet försöker att skynda på en kö som helt tydligt står still. Detta som man lyckas förtränga varje år..
Värst var det dock i Bräckeliften när jag i kön förföljdes av två yngre grabbar och motvilligt fick höra deras diskussion om tröstraggande på -93:or och att den kommande Jon Olsson-festen är den enda festen där man kan dansa. Det är sådana gånger man kan tappa tron rejält på mänskligheten. Åtminstone för ett litet tag. 

Att jag sedan självmant och med glatt humör ger mig ut imorgon igen med tron att det ska vara annorlunda bevisar väl bara att jag kanske inte är mycket bättre själv.