Hanna

Det händer ganska ofta att folk säger hur lika jag och mamma är varandra. Okej, tänker jag. Det är ju ganska förståeligt att man är lik sin mamma. Men när jag tänker efter så stämmer det inte. Jag är inte alls lik min mamma. Visst, vi har några liknande drag. Hälften av mina gener ska ju ändå trots allt komma från henne. Jag kan ju inte käfta emot vetenskap. Men vad jag inte kan förstå är varför jag då skulle ta med mig alla hennes dåliga gener och strunta i dom bra?

Jag ska förklara:
Mamma dansade balett när hon var ung och har till och med tagit salsa-kurser.
Jag kan inte ta ett tvättäkta danssteg utan att se ut som en kvinnlig variant av Mr. Bean.
Mamma är supervig och kan dra upp benet spikrakt bredvid huvudet.
Jag måste kämpa järnet om jag ska lyckas få upp det halvvägs.
Mamma är duktig på att rita.
Jag håller mig till streckgubbar.
Mamma kan laga jättegod mat och baka smaskiga kakor.
Jag lärde mig nyligen att steka falukorv med följden att det luktade bränt i hela köket resten av kvällen. Chokladbollar har jag inte gjort sen jag var liten och tog fel på måtten och hällde i halva sockerpaketet.
Mamma sitter med Elle-tidningar och gud vet allt och suger in inspiration och modenyheter.
Jag får upp ögonen för något ett halvår efter att mamma påpekat att det är väldigt inne och jag gått därifrån med en stor grimas i ansiktet.
Mamma kan sjunga rätt okej.
Jag låter som en stucken gris om jag skulle ge mig på en högre ton.

Den här listan kan fortsätta i all oändlighet och jag förstår inte varför jag inte kunnat få ärva åtminstone några enstaka punkter på den. Vad jag istället fått av min kära mor är migränanfall, soleksem, bångstyrigt hår och nariga händer.

När det sen kommer till hur man tänker, vad man vill, hur man fungerar och hur man är.
Ja, där ser jag ännu färre likheter.

Bör jag leta upp ett födelsebevis för att kontrollera att jag inte är adopterad?