Hanna

Jag har inte varit riktigt överens med den här bloggen den senaste tiden. Jag har inte tyckt om den. Jag har inte trivts med den. Jag har kort och gott tröttnat på den. Därav är det här mitt sista inlägg. Jag kan därför rekommendera att ni slutar att titta in på den här sidan. Istället slår jag ett slag för förnyelse och skapar en ny blogg! Med lite ny inspiration kommer jag att rapportera om mina vardagsysslor och diverse funderingar. Ni får hemskt gärna följa med mig dit. Ni gör det enkelt. Jag är bara ett mustryck bort!  

Vi ses här!

Jag gick en promenad med hunden för att rensa tankarna. Att knata runt längs vägarna ovanför mitt föräldrahem är ofta det mest rogivande jag kan göra. Den luften tillsammans med de vyerna gör mig gott. Dessvärre kom jag hem med samma känslor jag gick iväg med. Så då drog jag fram mjöl och kakao. Jag har hört att bakning kan fungera som bra terapi. Jag kan inte baka, men jag kan åtminstone försöka. Nu står kladdkakan i ugnen och jag känner att morgondagen blir en fortsatt dag i bakningens tecken. Jag tror på det här. Bakterapi.
Om en timme ska jag på body balance. Det handlar enbart om att andas. Kravet är att lämna alla problem utanför dörren och bara fokusera på lugnet. Att stanna upp i en timmes tid och bara glömma allt för en stund. Kanske även det gör mig gott. Sedan har jag en kladdkaka som väntar på mig när jag kommer hem. Bottom line. I can do this. I'll be fine. I think.

Jag tror att mitt liv skulle kunna liknas vid en gammal kassettspelare. Den snurrar på i jämn takt, med någon enstaka snabbspolning vid tillfälle. Normalt. Inte just nu dock. Nu är det mer en kassettspelare vars pausknapp är intryckt och jag står still. Det enda jag kan göra är att vänta. Vänta på att någon annan ska trycka upp knappen så att jag kan börja snurra igen. Jag kan inte känna något, för jag vet inte vad jag ska känna. Jag kan inte göra något för det är inte upp till mig. Inte än. 

Så jag väntar. Lite tom.
Under tiden är jag glad över de människor runt omkring mig som gör vad de kan för att fylla den tomheten. De håller mig uppe med ett sms. Ett telefonsamtal. Ett mail. En kram. En sockerkaka. En blick. För det är jag evigt tacksam. Och oerhört lyckligt lottad.
Ni vet vilka ni är.
 
Under tiden funderar jag också över orsakerna till min reaktion. Min ganska starka reaktion. Ibland kan man överraska sig själv. Det gjorde jag. Dock inte längre. Nu känner jag igen mig själv. Nu är jag undangömd och skyddad igen. Vi får se när jag vågar titta fram nästa gång.

Du vet den där känslan av att någon drar bort mattan under dina fötter och du ramlar pladask ned på golvet. Från en stund till nästa går du från starkt stående på två ben, till sittandes på baken och undra vad som egentligen hände.
Du vet den där känslan när du för en gångs skull vågar satsa. Men ändå inte vinner.

Jag vet den känslan.
Jag vet känslan av en mur som byggs upp. Igen.



Jag behöver glass.

Nu sitter jag precis som jag satt sist jag bloggade. Ensam i köket, toner av musik och en sovande vovve som sällskap med en vinande vind utanför. Sällskapet för veckan har precis åkt och lämnat tillbaka huset till mitt eget disponerande igen. Jag insåg just hur tråkigt det är.
Med tanke på att hela min närmaste umgängeskrets dessutom befinner sig på annan ort denna helg, kommer det bli en fortsatt lugn och möjligen lite tråkig helg. Jag ska passa på att ta igen lite sömn efter många sena nätter och städa igenom huset efter en något slarvig framfart. Först? En kopp kaffe.