Hanna

Nu har jag sakta men säkert börjat arbeta mig tillbaka till den där känslan av att livet är ganska bra. Att i över en timme ligga ihopbultad i en liten soffa med nötens armar om mig hjälpte ganska mycket. Att sedan åka hem till en god middag med ett gott glas rosé och sedan bli upphämtad för ytterligare en kväll hos Sofie och Cissi, tillsammans med nöten, Isabellen och Viktor, jao, det hjälpte det med. Att hälften av oss satt med febersvallningar är sånt man får ta. 

Idag är vädret fint, Isabellen fyller år, Kajsanöten och jag ska kanske på presentjakt för våra kommande husvärdar i Washington och mamma kom precis in med ett glas färskpressad apelsinjuice. Idag blir en bra dag som hjälper ännu mer. Trots min nu hesa röst och hostande lungor.

Nöten är ensam hemma och dessutom sjukling så i tisdags hyrde jag med mig två komedier och grabbade en påse muffins och brummade dit. Blev två mycket mysiga dagar, även om jag inatt, klockan kvart i fem, vaknade av värmeslag med övertygelsen om att hon smittat ned mig den illbattingen. 

Idag har dock varit en väldigt blandad dag när känslorna inte riktigt har gått att styra åt något håll och allt bara blivit en enda stor röra. Jag antar att man måste ha sådana dagar ibland men det är inte roligt när dom kommer och idag hade jag ingen ork att hålla emot. Då är det tur att man har vänner som, även på avstånd, får en att känna sig lite mindre ensam. Efteråt ägnade jag mig åt lite städterapi. Det blev fyra kassar fyllda med papper och annat skräp från mitt skrivbord och golv och jag kan nu se hörnet under bordet för första gången på skrämmande länge. Så något gott har kommit av dagen.  

Inför sommarfesten och kvällens hippie-bravader behövdes det självklart blommor à la flowerpower. Conversen åkte fram - dom som jag aldrig använder - och jag dumpade dom i min kära Kajsanöts knä.